"Krylbosmällen"

- olyckshändelse eller sabotage?


Utrikesminister Christian Günther och finansminister Ernst Wigforss
Foto: Bertil Norberg, Pressens bild resp. uppslagsverket "Sveriges styresmän 1937"
Collage: Bo A.Olson

 

Bakgrund

Sommaren 1941 inledde Hitler Operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen. Det innebar bland annat att Tyskland behövde transportera såväl krigsmateriel som trupp genom Sverige, ett ömtåligt läge för vårt hittills neutrala land. En vägran att lyda Hitlers begäran skulle sannolikt resultera i samma öde som Norges och Danmarks.

Dagen före midsommaraftonen 1941 ställdes så svenska regeringen inför ett svårt dilemma, den så kallade midsommarkrisen. Nazitysklands sändebud hade överlämnat en lista med fem krav, det främsta att Tyskland skulle få transportera den 163:e infanteridivisionen, kallad Engelbrechtdivisionen efter sin befälhavare, med svensk järnväg genom landet till Nordkalotten och blivande fronten i Finland.

Sveriges dåvarande utrikesminister Christian Günther var övertygad om att Nazityskland skulle anfalla Sverige om inte regeringen gick med på kraven. Günther själv såg positivt på ett nederlag för bolsjevikerna men finansminister Ernst Wigforss,socialdemokrat och anti-nazist, var av en annan mening.

   

   

Günther lyckades dock övertyga statsminister Per Albin Hansson, sannolikt med stöd av dåvarande kung Gustaf V, och trots att Winston Churchill hotade med att "varje individ eller stat som marscherar med Hitler är vår fiende” beslöts efter lång debatt inom regeringen att totalt 70 tåg, åtta per dygn, skulle få transportera tyska soldater och krigsmateriel från Charlottenberg vid norska gränsen till Torneå vid den finska.

Den första transporten skulle gå genom Sverige 25 juni och svenska försvaret inkallade 15000 man för att bevaka den. Det var fråga om "extra långa och välvuxna soldater" som skulle inge respekt hos tyskarna.

I och med detta försvann uttrycket "neutralitet" ur svenska regeringens vokabulär, åtminstone för ett halvår framöver. "Den (neutralitetspolitiken) var redan förut ganska skamfilad. Nu har den definitivt kastats över bord" skrev Torgny Segerstedt, antinazist och redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Sveriges agerande sågs inte heller med nåde av de Allierade som, med färska erfarenheter från Danmark och Finland, befarades tillgripa viss sabotageverksamhet mot de tyska transporterna.

 


Transporten Charlottenberg-Torneå
Karta: Bo A.Olson
Ångtåg, tidigt 40-tal
Foto: Bo A.Olson



Stationsområdet i KrylboFoto: Sveriges radio Dalanytt
 

Händelseförloppet

Lördagen 19 juli1941, klockan tjugo minuter över fem på morgonen, exploderade ett tyskt ammunitionståg vid Krylbo järnvägsstation. Tåget var på väg från Charlottenberg vid norska gränsen via Hallsberg med destination Torneå i Finland.

Vittnesmål tyder på att det började med en brand i en av vagnarna innan tåget nått stationsområdet, vilket sedan resulterade i en kraftig explosion som krossade många fönsterrutor i hela orten och som kunde höras på 25 kilometers avstånd. Explosionerna orsakade 2,5 meter djupa kratrar med diametern 10 meter.

   

   

Det hela kunde ha blivit mycket värre då det intill stod fullastade krutvagnar som skulle kopplas på det aktuella tåget. Dessutom anlände ungefär samtidigt ett persontåg från Storlien på väg till Stockholm.

Tack vare ett rådigt lokbiträde lyckades man dock bogsera bort de brinnande vagnarna från stationen innan de exploderade och ingen person dödades men 24 skadades. Ett omfattande saneringsarbete inleddes för att ta omhand oexploderad ammunition som låg utspridd.

Bilden tagen fråm stationshusets takvåning
Foto: Gunnar Sonnbäck

 

 

Utredningen

Det har inte framkommit några bevis som styrker spekulationerna om att explosionerna skulle ha varit sabotage. Både den officiella utredningen som gjordes av Statspolisen i augusti 1941 och resultatet av flera senare rapporter tyder på att explosionen var en olyckshändelse. Således misstänktes branden ha startats antingen av gnistbildning vid bromsning eller varmgång i ett hjullager. I båda fallen skulle krutsäckar i lasten ha fattat eld.

Säkerställt är att branden startade i den godsvagn som gick som andra vagn framifrån av de tretton tyska i tågsättet (38:e av alla 59 i hela tågsättet). En biträdande lokförare vid namn Jansson som tjänstgjort i ett lok på Krylbo bangård då den tyska transporten nalkades observerade på omkring fem meters avstånd att det fattat eld i en av lagerboxarna på en norsk täckt godsvagn när tåget passerade förbi med omkring 20 km hastighet per timme.

Eldflammor drog sig upp från vagnens underrede mot golvet och enligt utredningen "förstod Jansson genast att det var varmgång i lagret å vagnen och att eldslågorna kommo därifrån". Jansson kände också en tydlig "varmgångslukt" när tåget passerat.

 

Första sidan av Statspolisens hemligstämplade
rapport daterad 20 oktober 1954

   

 

Det finns dock ingen definitiv förklaring till explosionen men en del tyder på att det faktiskt kan ha varit ett sabotage genomfört av brittiska Special Operations Executive (SOE), verksamt med sabotage under Andra världskriget och som hade sin svenska sektion baserad vid brittiska legationen i Stockholm. Något som talar för detta är att organisationens chef i Skandinavien, biträdande militärattachén Malcolm Munthe, utvisades ur Sverige dagen efter explosionen.

Det finns även obekräftade uppgifter om att Malcolm Munthe på gamla dagar skulle ha antytt sin medverkan i sabotaget.

 

 

 


Malcolm Munthes bok om
erfarenheter från SOEs verksamhet

 

 

 

 

 

Källor:
Henrik Arnstad - Sverige under Andra världskriget
Björn Fontander - De onda åren
Sveriges radio - Dalanytt
Dalademokraten

   

Sidan kompletterad 2012.12.24